Den eviga motståndaren

Jag räknade med att sjunka ner i ett mörker så fort jag landat på Arlanda. Förväntade mig att tvingas anstränga mig för att hålla ansiktets muskler i en neutral min. Jag trodde att jag skulle slukas av samma förtvivlade längtan som sist. Det hände inte då. Istället händer det nu, nästan två månader senare.

 Jag orkar inte slåss mer.

(Mot vem? undrar ni. Mig själv, ska jag svara.
Alltid mig själv.)

Annonser